Är det inte fascinerande hur man kan utvecklas åt ett håll man inte trodde var möjligt, bli någon man lovat att aldrig bli, göra saker man tidigare avskytt?! Rensa ogräs, ja trädgårdsarbete öht, är en sån sak för mig. När jag bodde hemma var alla typer av trädgårdsarbete bland det värsta jag visste! Möjligen kunde klippa gräset vara kul - ändå tills gräspollenallergin slog till...
Men nu, när jag har mitt eget hus (okej, mitt o sambons) så blir denna sysselsättning plötsligt intressant, den har liksom ett syfte. Om jag river upp dessa fulingar så innebär det att helheten blir bättre, något jag givetvis eftersträvar. Jag t.o.m. njuter av att ta ett redigt tag om ogräset, hacka av rötterna och slita upp det med rot och allt! Att sen solen skiner på en medan man utför denna syssla gör ju inte saken sämre.
Jag har dessutom utarbetat en liten strategi i mitt ogräsrensande! Just nu fokuserar jag på brännässlorna - de är stora, otäcka och sprids fortare än kvickt. Näst på tur står maskrosorna - inte fullt lika otäcka, men deras snabba spridning gör att man hela tiden måste ligga steget före. Smultronen och vildgräset låter jag stå kvar till sist eftersom de trots allt är ganska dekorativa. Så länge vi inte har något annat att plantera där ogräset växer så kan ju lika gärna det fina ogräset få vara kvar! Jag fokuserar alltså på en sort i taget, som små delmål. Det gör att jag mentalt kan pricka av rensandet bit för bit, vilket funkar för mig. Lycka är en brännässla...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar